Lördag morgon igen.

...Egentligen är det söndag kväll, men det är ju tanken som räknas, eller hur? Inte? Nej, det tycker inte jag heller. Nära skjuter ingen hare, som min gamle far aldrig har sagt. Dock kan tanken ibland räknas - om tanken är tom kommer man ju ingen vart. Hum-de-hum, nog med ordvitsar. Hur som helst blev jag nyligen påhälsad av en kusin. Han hade képsen på sig, naturligtvis, och överläppen välvdes uppsvullet över en snusbit. Jag stirrade in i hans grumliga ögon och insåg att det nog inte var någon idé att erbjuda honom hängslen. Dessutom tjänar han mycket bättre än jag, så han får fan handla sina själv.

Nå, eftersom förra inläggets kaskadgalla tycktes gå hem hos mitt ärade publikum (tillika mitt lata publikum, som inte orkar kommenterikum), så har jag låtit mig övertalas att skriva ännu ett inlägg. Såhär i skrivande stund sitter jag på en trasig säng i barndomshemmet på landet, där luften luktar minnen, sur ved och brunsås. Golvet är skitigt, apliknande småsyskon för liv hela dagarna och tupparna fäktas på grusgången. Det får en att längta efter lägenhetens stilla ro, där golvet förvisso fortfarande är skitigt, men bara en apliknande rumskompis för liv hela dagarna. Dessutom bor jag där på högsta våningen, långt ovan mupparna som fäktas på uppfarten.

Upptakten till detta andra blogginlägg är inte lika given som förra gången. Huvudvärk har ersatt magvärken, och mina skitiga glasögon är inte längre det minsta mystiska. Jag har ju gjort ett inlägg förut, så nu är jag proffsig bloggveteran och får inte längre tveka vad gäller bloggens användningsområde. Det gör jag förvisso ändå, men det skulle jag väl aldrig erkänna för er? Lite handikappad känner jag mig, eftersom jag inte längre sitter i min kamrats bekväma fåtölj utan i en slabbig gammal säng. Sanningen att säga är det det här inlägget inte ett riktigt inlägg. Det är lite småfejk, ungefär som Idol-vinnare, damfotboll och manliga modedesigners. Själva fejkigheten har sitt ursprung delvis i att jag inte riktig har bestämt mig för vad jag hatar den här veckan, samt dessutom att jag mycket hellre drar och badar än stannar här i såslukten i fem minuter till. Dock tänkte jag briefa alla blivande fans om vad som komma skall.

Kepsar av alla slag har länge varit min nemesis, mitt Waterloo, mitt AIDS, så mitt första gallspyende (eller kåseri, som det så vackert heter) var självklart och oplanerat. Inte för att jag inte har många andra små samhälleliga liktornar att peta på, men jag har egentligen alltid varit mer inne på det fiktiva planet. Nej, det betyder inte att jag är påhittad. Den här bloggen kommer i fortsättningen att innehålla inte bara att innehålla småhorigt klagande, utan även storhorigt novellskrivande - så sitt där i spänd förväntan inför nästa installation. Vem vet om det blir en novell eller ett nytt klag? Om ni verkligen vill ta saker i egna händer kan ni ju alltid försöka med att kommentera - jag har nu sett till att man inte behöver ett konto för att kommentera. Hur som helst kommer nästa inlägg om någon dag.