Lördag morgon igen.

...Egentligen är det söndag kväll, men det är ju tanken som räknas, eller hur? Inte? Nej, det tycker inte jag heller. Nära skjuter ingen hare, som min gamle far aldrig har sagt. Dock kan tanken ibland räknas - om tanken är tom kommer man ju ingen vart. Hum-de-hum, nog med ordvitsar. Hur som helst blev jag nyligen påhälsad av en kusin. Han hade képsen på sig, naturligtvis, och överläppen välvdes uppsvullet över en snusbit. Jag stirrade in i hans grumliga ögon och insåg att det nog inte var någon idé att erbjuda honom hängslen. Dessutom tjänar han mycket bättre än jag, så han får fan handla sina själv.

Nå, eftersom förra inläggets kaskadgalla tycktes gå hem hos mitt ärade publikum (tillika mitt lata publikum, som inte orkar kommenterikum), så har jag låtit mig övertalas att skriva ännu ett inlägg. Såhär i skrivande stund sitter jag på en trasig säng i barndomshemmet på landet, där luften luktar minnen, sur ved och brunsås. Golvet är skitigt, apliknande småsyskon för liv hela dagarna och tupparna fäktas på grusgången. Det får en att längta efter lägenhetens stilla ro, där golvet förvisso fortfarande är skitigt, men bara en apliknande rumskompis för liv hela dagarna. Dessutom bor jag där på högsta våningen, långt ovan mupparna som fäktas på uppfarten.

Upptakten till detta andra blogginlägg är inte lika given som förra gången. Huvudvärk har ersatt magvärken, och mina skitiga glasögon är inte längre det minsta mystiska. Jag har ju gjort ett inlägg förut, så nu är jag proffsig bloggveteran och får inte längre tveka vad gäller bloggens användningsområde. Det gör jag förvisso ändå, men det skulle jag väl aldrig erkänna för er? Lite handikappad känner jag mig, eftersom jag inte längre sitter i min kamrats bekväma fåtölj utan i en slabbig gammal säng. Sanningen att säga är det det här inlägget inte ett riktigt inlägg. Det är lite småfejk, ungefär som Idol-vinnare, damfotboll och manliga modedesigners. Själva fejkigheten har sitt ursprung delvis i att jag inte riktig har bestämt mig för vad jag hatar den här veckan, samt dessutom att jag mycket hellre drar och badar än stannar här i såslukten i fem minuter till. Dock tänkte jag briefa alla blivande fans om vad som komma skall.

Kepsar av alla slag har länge varit min nemesis, mitt Waterloo, mitt AIDS, så mitt första gallspyende (eller kåseri, som det så vackert heter) var självklart och oplanerat. Inte för att jag inte har många andra små samhälleliga liktornar att peta på, men jag har egentligen alltid varit mer inne på det fiktiva planet. Nej, det betyder inte att jag är påhittad. Den här bloggen kommer i fortsättningen att innehålla inte bara att innehålla småhorigt klagande, utan även storhorigt novellskrivande - så sitt där i spänd förväntan inför nästa installation. Vem vet om det blir en novell eller ett nytt klag? Om ni verkligen vill ta saker i egna händer kan ni ju alltid försöka med att kommentera - jag har nu sett till att man inte behöver ett konto för att kommentera. Hur som helst kommer nästa inlägg om någon dag.

Lördag morgon, den första dagen i resten av min blogg.

Tredje natten med magsjuka vandrar in på första morgontimmen, fåglarna kväker hest i träden utanför. Solens första trevande strålar filtreras genom det filmjölksaktiga töcken som en gång i tiden var ett fullgott synfält. Nej, vänta - jag har bara inte torkat av glasögonen. Någonstans under natten gick jag med på att börja skriva en blogg - det hela började med vilda protester, förstås, om att bloggande var till enbart för uppmärksamhetshungrande Big Brother-tittare med hål i örat och planer på att delta i nästa säsong av Idol (förmodligen har de även gått estetprogrammet). Jag stod tappert på mig, men föll som en rövhalt kägla i och med retorten. Bloggade är, lade min trofaste kamrat (och i och med detta krokben på min stolthet tillika min dödsfiende) fram med saklig ton, ett passande tidsfördriv för en uttråkad student på snurr i gymnasieväsendets sista hjul, utan hederligt arbete, flicktycke, eller MechWarrior installerat på datorn. Vem trodde att ett missat teaterbetyg kan få en man att sjunka så lågt som till blogging? Vore det enklare att bara installera MechWarrior?

Detta är alltså en blogg. Då återstår frågan, vad gör man med en sådan? Skall jag börja skriva noveller och spika upp dem till allmän beskådan, eller kanske bara spy ur mig bitter och sur galla över folk som i varierande grad förtjänar det? ...Med magsjukan i åtanke känns det som en beklämmande realistisk möjlighet, om än i något mer bokstavlig form. Jag antar att jag skulle kunna berätta om mitt liv, som en annan självupptagen fjortisjänta som inte begriper att ingen bryr sig. Jag kanske skulle hora ut mig totalt och börja skriva deprimerade dikter utan skiljetecken eller stora bokstäver, rulla förhud till hentai och börja kalla ankhen för en ockult symbol. Nej, vet ni vad - nu vet jag vad jag tänker göra. Jag tänker klaga! Timman är tidig, mitt krås går i kras och mina övre ögonlock hotar att vänslas med de nedre. Det är klart att det är dags för kritik.

Ålrajt, som min far skulle ha sagt - galler vet inte vad fruktan vill säga, men svenska gubbtjyvar vet inte vad korrekt uttal vill säga, eller vad de själva vill säga, halva tiden... Det vet förresten inte ni heller, era slynglar. Jag ser er nog, med er taskigt tejpade halvamerikanska. På tal om taskigt tejpad, har vi nu dagens klagobjekt: ett föremål som röner stor uppskattning här i landet, buret högt och stolt av allehanda drägg.

Kepsen.

Alla vet vi vad en keps är - en hatt... typ. Liksom ba? Tja, det får väl duga. Det de flesta inte vet - eller snarare, känner men inte kan sätta ord på - är att det finns två huvudtyper av kepsar. Den första är den klassiska 'käpsen', som bärs av snustuggande gubbar med hängselbyxor. Den senare är den aningen mer vågat nyskapande 'képsen', som bärs lite på sniskan av snustuggande ungdomar vars byxor istället desperat behöver hängslen. En man med käpsen rakt fram är en kraftkarl, det vet man. Han klarar allt - du kan använda honom som domkraft, som slägga, eller varför inte murbräcka, utan att någonsin frukta skador. Se honom slå i spik med pannan och var trygg i din vetskap att där inte finns något att skada. En man med käps klarar allt, utom möjligen att fråga om vägen, prata om känslor eller programmera videobandspelaren. En ungjävel med képs kan inte heller programmera videon, lika lite som han kan hitta ett skärp som passar, men det beror i hans fall på att han inte vet vad en video är. Skulle du lyckas fånga en just innan han släpar sina tältstora byxben ombord på rullbrädan och fråga, skulle du till svars få ett gutturalt läte i stil med bakfyllesludder, eller i bästa fall, i de allra äldsta képsbärarnas fall, ett unket mumlande och en gnista av igenkännande. Han drar sig i så fall till minnet en sedan länge svunnen tid då inte allt och alla tilltalades med 'mannen', när ingenting var 'ballt, typ' och lyckan var gjord när mamma laddade videon med Micke och Molle. Drar han sig tillbaka med en rysning och ett sluddrat "dr'elvete", vet du vad han tänker.

Är kepsen ond, frågar man sig. Är kepsen hitsänd av Hin Håle själv, till Sveriges fördärv och avgrundsdjupa misär? Är den ett första, försvagande anfall, en förebådan om en invasion av små gröna män? Vissa spekulerar till och med i att det kanske är vi själva (och med 'vi', menar jag naturligtvis de bärartyper jag redan beskrivit) som korrumperat kepsen och inte tvärt om. Det enda vi vet, mina vänner, är att kepsen är en farlig kraft.

Förenen eder, Sveriges folk! Säg NEJ till keps!