Mitt i natten, mitt i veckan.

Ja, fy fan. Hur börjar man ett sådant här inlägg utan att låta som någon deprimerad stockholmsunge från estetprogrammet? Äh, bara jag inte gör det med en dikt skall det väl gå bra. Såhär är det, alltså: ingen gymnasieexamen, inget jobb, dryga människor till höger och vänster, och av har jag blivit med min absolut käraste vän - min 100/10 bredbandsuppkoppling. Ni förstår, om det nu finns någon kvar som ser detta (jag antar att jag får peta igång lite folk själv), att jag inte haft tid att skriva i bloggen... eftersom horeri av dylikt slag ligger så långt ned på min prioriteringslista att jag hellre går och hälsar på farmor. Å andra sidan, dock, har jag samlat ihop en del drös med prylar att hata på, frågan är bara vilken jag skall välja först. Min galla har runnit så ymnigt på sistone att jag inte vet vart den tar vägen. Just nu ser jag missfostriga emon gråta på TV, och inte ens det kan få mig på riktigt bra humör. Jag får ge det en halvtimme till.

...Ahhh, nu känns det bättre. Flygplan kraschar och flintskalliga människor dör i flammande infernon - det påminner lite om när jag och farsan spelar Battlefield. Dåså, tillbaka till ämnet: vad hatar jag den här veck- öh, måna- öh, slumpmässigt utvalda tidsperioden? Något jag har haft en hel del kontakt med på sistone, och något som jag är säker på att många funderar på hur de skall hantera, är uppblåsta människor. Uppblåsthet är något som inträffar när självutnämnt intellektuella individer börjar ta sig själva på för stort allvar - folk som inte gör det minsta anspråk på intellektualitet brukar i stället ge upphov till våldsbrott, polisanmälningar, jazzfestivaler och smörgåstårtor. Drösvis med människor, i synnerhet de som tror att de har någon form av makt, lider av uppblåsthet. Eller ja, beroende på hur folk i deras omgivning reagerar så kanske de snarare njuter av uppblåsthet än lider av det... det råkar nämligen ofta vara så att de som tror att de har makt ofta faktiskt har det, oavsett i hur liten skala. Uppblåsta människor har fått för sig att det här med att vara lättstött är det samma som att ha värdighet, och är fullkomligt oförmögna att ta skämt på sin egen bekostnad. Needless to say, de är väldigt irriterande för de av oss som har något mått av humor.

Jag upplevde för inte så länge sedan en fantastisk episod med en människa som var så uppblåst att jag verkligen inte kunde tro mina ögon. Ni vet hur det funkar på barnfilmer, att skurken är så övertygad om sin egen storhet att han blir fullkomligt blind för sitt förestående fall. Jo, jag har alltid trott att sådant bara händer på film, ni vet, att ingen människa skulle kunna vara så dum på riktigt. Det som hände fick mig dock att fullständingt tappa min tro på mäniskligheten - tappa den rakt ned i en gatubrunn där strömmen omedelbart för den utom räckhåll för evigt. Härmed vägrar jag vara människa, utan skall händanefter vara känd som skvattram (en typ av rododendron). Den som sade att okunskap är lycka måste ha varit med om någonting sådant här. Hur som helst, jag vill inte gå in för djupt på detaljer - man vet ju aldrig om den halvautistiske jäveln läser det här någon gång - så ni får nöja er med en förhållandevis allmän återgivning av situationen. Hur som helst, karln fick inte som han ville och uppgav, likt Lotta på Bråkmakargatan (eller var det Pippi Långstrump?), ett rungande, "då vill inte ja va mé", även om han naturligtvis uttryckte sig på proper uppblåsiska för att de andra inte skulle begripa vad han egentligen sade. Jag blir mer och mer förbluffad över hur lik vuxenvärlden är skolgården - det vete fan om inte okunskap är lycka ändå. Hur som helst hade Lotta, som vi framgent skall kalla honom, i sin ägo ett mycket lätt sätt förbättra läget för alla de i gruppen han hoppat ur. Naturligtvis bestämde han sig genast för att förstöra för alla andra.

Jag kan förstå, kära vänner, att ni kanske tvivlar på mig, eftersom mycket av det jag ogillade med Lottas beteende sprang ur hans beteende, hans formuleringar, hans otrevliga sätt och hans fullständigt oprovocerade förolämpningar till folk som inte ens protesterade (det vill säga mig). Jag skall försöka förklara. Det han i från första början ville göra och inte fick kan ungefär jämföras med att ta med sig kniv till en boxningsmatch. Lite överflödigt, således... om inte din motståndare är en Mike Tyson med tänderna vässade, förstås, men jag kommer ifrån ämnet. Detta följde han upp med kommentarer som, "dålig stil. Det är inte så här man får mig att vilja vara med". Jag vet inte hur ni känner, kära läsare, men för mig kom den meningen som en snyting från en välbyggd hamnarbetare. Jag var tvungen att skrida till aktion! Så, för att lätta upp stämningen en aning drog jag till med ett snitsigt och uppskattat skämt på Lottas bekostnad. Naturligtvis tog han illa upp, raderade skämtet - två dagar senare, så alla hade redan läst det - och förklarade för oss alla det inte var det minsta roligt. Detta var naturligtvis fel, eftersom många redan förklarat mig sin uppskattning, men men... Lotta gick sedan igång på riktigt och krävde - hör ni det, mina damer och herrer, han krävde - som det så vackert heter, en officiell ursäkt.

Herregud, tänkte jag. Han måste vara spritt språngande galen. När jag efter en halvtimmes vansinnigt frustande och kippande efter andan äntligen återhämtat mig ifrån skrattattacken satte jag genast igång med ursäkten. Jag skall inte upprepa den här, gott folk, men jag kan lova att det var det mest sarkastiska jag någonsin kommunicerat till någon som inte bär keps. Det var värt det, tyckte jag, att för evigt dra på mig hans uppblåsta internet-agg bara för att få skriva något sådant. Det var här det bästa inträffade: dumjävelfan svalde alltihop och godtog min ursäkt! Jag, för min del, tog mig så hårt för pannan att jag hade ett rött märke där i flera dagar. Så jag antar att det var jag som förlorade ändå.

Ta till er dessa visdomsord, mitt herrskap och boskap - låt aldrig era egon stiga er åt huvudena så till den grad att ni inte begriper när ni blir förolämpade. Eller förresten, gör det! Om okunskap är lycka så måste ju Lotta vara den lyckligaste mannen på jorden.

Lördag morgon igen.

...Egentligen är det söndag kväll, men det är ju tanken som räknas, eller hur? Inte? Nej, det tycker inte jag heller. Nära skjuter ingen hare, som min gamle far aldrig har sagt. Dock kan tanken ibland räknas - om tanken är tom kommer man ju ingen vart. Hum-de-hum, nog med ordvitsar. Hur som helst blev jag nyligen påhälsad av en kusin. Han hade képsen på sig, naturligtvis, och överläppen välvdes uppsvullet över en snusbit. Jag stirrade in i hans grumliga ögon och insåg att det nog inte var någon idé att erbjuda honom hängslen. Dessutom tjänar han mycket bättre än jag, så han får fan handla sina själv.

Nå, eftersom förra inläggets kaskadgalla tycktes gå hem hos mitt ärade publikum (tillika mitt lata publikum, som inte orkar kommenterikum), så har jag låtit mig övertalas att skriva ännu ett inlägg. Såhär i skrivande stund sitter jag på en trasig säng i barndomshemmet på landet, där luften luktar minnen, sur ved och brunsås. Golvet är skitigt, apliknande småsyskon för liv hela dagarna och tupparna fäktas på grusgången. Det får en att längta efter lägenhetens stilla ro, där golvet förvisso fortfarande är skitigt, men bara en apliknande rumskompis för liv hela dagarna. Dessutom bor jag där på högsta våningen, långt ovan mupparna som fäktas på uppfarten.

Upptakten till detta andra blogginlägg är inte lika given som förra gången. Huvudvärk har ersatt magvärken, och mina skitiga glasögon är inte längre det minsta mystiska. Jag har ju gjort ett inlägg förut, så nu är jag proffsig bloggveteran och får inte längre tveka vad gäller bloggens användningsområde. Det gör jag förvisso ändå, men det skulle jag väl aldrig erkänna för er? Lite handikappad känner jag mig, eftersom jag inte längre sitter i min kamrats bekväma fåtölj utan i en slabbig gammal säng. Sanningen att säga är det det här inlägget inte ett riktigt inlägg. Det är lite småfejk, ungefär som Idol-vinnare, damfotboll och manliga modedesigners. Själva fejkigheten har sitt ursprung delvis i att jag inte riktig har bestämt mig för vad jag hatar den här veckan, samt dessutom att jag mycket hellre drar och badar än stannar här i såslukten i fem minuter till. Dock tänkte jag briefa alla blivande fans om vad som komma skall.

Kepsar av alla slag har länge varit min nemesis, mitt Waterloo, mitt AIDS, så mitt första gallspyende (eller kåseri, som det så vackert heter) var självklart och oplanerat. Inte för att jag inte har många andra små samhälleliga liktornar att peta på, men jag har egentligen alltid varit mer inne på det fiktiva planet. Nej, det betyder inte att jag är påhittad. Den här bloggen kommer i fortsättningen att innehålla inte bara att innehålla småhorigt klagande, utan även storhorigt novellskrivande - så sitt där i spänd förväntan inför nästa installation. Vem vet om det blir en novell eller ett nytt klag? Om ni verkligen vill ta saker i egna händer kan ni ju alltid försöka med att kommentera - jag har nu sett till att man inte behöver ett konto för att kommentera. Hur som helst kommer nästa inlägg om någon dag.

Lördag morgon, den första dagen i resten av min blogg.

Tredje natten med magsjuka vandrar in på första morgontimmen, fåglarna kväker hest i träden utanför. Solens första trevande strålar filtreras genom det filmjölksaktiga töcken som en gång i tiden var ett fullgott synfält. Nej, vänta - jag har bara inte torkat av glasögonen. Någonstans under natten gick jag med på att börja skriva en blogg - det hela började med vilda protester, förstås, om att bloggande var till enbart för uppmärksamhetshungrande Big Brother-tittare med hål i örat och planer på att delta i nästa säsong av Idol (förmodligen har de även gått estetprogrammet). Jag stod tappert på mig, men föll som en rövhalt kägla i och med retorten. Bloggade är, lade min trofaste kamrat (och i och med detta krokben på min stolthet tillika min dödsfiende) fram med saklig ton, ett passande tidsfördriv för en uttråkad student på snurr i gymnasieväsendets sista hjul, utan hederligt arbete, flicktycke, eller MechWarrior installerat på datorn. Vem trodde att ett missat teaterbetyg kan få en man att sjunka så lågt som till blogging? Vore det enklare att bara installera MechWarrior?

Detta är alltså en blogg. Då återstår frågan, vad gör man med en sådan? Skall jag börja skriva noveller och spika upp dem till allmän beskådan, eller kanske bara spy ur mig bitter och sur galla över folk som i varierande grad förtjänar det? ...Med magsjukan i åtanke känns det som en beklämmande realistisk möjlighet, om än i något mer bokstavlig form. Jag antar att jag skulle kunna berätta om mitt liv, som en annan självupptagen fjortisjänta som inte begriper att ingen bryr sig. Jag kanske skulle hora ut mig totalt och börja skriva deprimerade dikter utan skiljetecken eller stora bokstäver, rulla förhud till hentai och börja kalla ankhen för en ockult symbol. Nej, vet ni vad - nu vet jag vad jag tänker göra. Jag tänker klaga! Timman är tidig, mitt krås går i kras och mina övre ögonlock hotar att vänslas med de nedre. Det är klart att det är dags för kritik.

Ålrajt, som min far skulle ha sagt - galler vet inte vad fruktan vill säga, men svenska gubbtjyvar vet inte vad korrekt uttal vill säga, eller vad de själva vill säga, halva tiden... Det vet förresten inte ni heller, era slynglar. Jag ser er nog, med er taskigt tejpade halvamerikanska. På tal om taskigt tejpad, har vi nu dagens klagobjekt: ett föremål som röner stor uppskattning här i landet, buret högt och stolt av allehanda drägg.

Kepsen.

Alla vet vi vad en keps är - en hatt... typ. Liksom ba? Tja, det får väl duga. Det de flesta inte vet - eller snarare, känner men inte kan sätta ord på - är att det finns två huvudtyper av kepsar. Den första är den klassiska 'käpsen', som bärs av snustuggande gubbar med hängselbyxor. Den senare är den aningen mer vågat nyskapande 'képsen', som bärs lite på sniskan av snustuggande ungdomar vars byxor istället desperat behöver hängslen. En man med käpsen rakt fram är en kraftkarl, det vet man. Han klarar allt - du kan använda honom som domkraft, som slägga, eller varför inte murbräcka, utan att någonsin frukta skador. Se honom slå i spik med pannan och var trygg i din vetskap att där inte finns något att skada. En man med käps klarar allt, utom möjligen att fråga om vägen, prata om känslor eller programmera videobandspelaren. En ungjävel med képs kan inte heller programmera videon, lika lite som han kan hitta ett skärp som passar, men det beror i hans fall på att han inte vet vad en video är. Skulle du lyckas fånga en just innan han släpar sina tältstora byxben ombord på rullbrädan och fråga, skulle du till svars få ett gutturalt läte i stil med bakfyllesludder, eller i bästa fall, i de allra äldsta képsbärarnas fall, ett unket mumlande och en gnista av igenkännande. Han drar sig i så fall till minnet en sedan länge svunnen tid då inte allt och alla tilltalades med 'mannen', när ingenting var 'ballt, typ' och lyckan var gjord när mamma laddade videon med Micke och Molle. Drar han sig tillbaka med en rysning och ett sluddrat "dr'elvete", vet du vad han tänker.

Är kepsen ond, frågar man sig. Är kepsen hitsänd av Hin Håle själv, till Sveriges fördärv och avgrundsdjupa misär? Är den ett första, försvagande anfall, en förebådan om en invasion av små gröna män? Vissa spekulerar till och med i att det kanske är vi själva (och med 'vi', menar jag naturligtvis de bärartyper jag redan beskrivit) som korrumperat kepsen och inte tvärt om. Det enda vi vet, mina vänner, är att kepsen är en farlig kraft.

Förenen eder, Sveriges folk! Säg NEJ till keps!